Många tror att det är målet som är målet, andra pratar om att vägen gör mödan värd.Själv hävdar jag att det är nästan. Nästan nå målet eller nästan ha handen full. Förväntningen innan man når fram är ju oftast en större händelse än själva belöningen. En espresso smakar sällan bättre än just innan man smakat den och samma sak gäller för det mesta om man hittar rätt vinkel.
I Liftarens guide till galaxen så finns det en utvikning om universums mest populära sport som antagligen var väldigt våldsam och antagligen väldigt fartfylld men ingen visste säkert eftersom man hade spikat upp ett plank runt spelplanen så att ingen kunde se vad som egentligen hände. Dock gjorde den kollektiva förväntningen på matchen att alla gick bananas och önskade att dom hade haft möjlighet att se den förmodat gastkramande kampen. Det var ingen som föreställde sig en 1-0 match mellan typ Ljungskile och Halmstad där inte, utan det var lite mer Hammarby över hela grejen.
Själv råkade jag alldeles nyss ut för en fantastisk händelse i samma härad, mitt i mitt slöläsande av Bengt Ohlsson hör jag kommentatorn gå upp i falsett, jag ser på den lilla del av tv-fönstret som sticker fram bakom bengt att Villareals försvar känns vidöppet, jag ser målvakten tvingas till en sidoförflyttning men jag ser inget rött. Jag hör hur publikens puls ökar 20 slag och jag ser tomma ytor i målområdet. Jag ser målvakten försvinna ur bild och jag ser något gult komma fram bakom Bengt. På mållinjen tar det slut mitt i ett skrik som visade sig vara mitt.
Det finns något att lära här. Antagligen att jag ska göra det till en vana att bara titta på en tredjedel av skärmen men det är inte helt klart ännu. Inte helt genomtänkt eller utarbetat. Bara nästan.
Inlägg
