Brottas med renar

Som norrlänning har man ett allt annat än exotiskt förhållande till renar. Inte som tyska turister på inlandsbanan eller min flickvän Linda alltså. Linda blir så glad av att se renar men aktar sig noga för att komma för nära eftersom hon tycker dom är så stora och farliga. 368 meter är lagom ungefär.

Renar innan brottning. Stockholmsavstånd.

Jag blir också glad av att se renar men orsaken är att det är så förbannat roligt att brottas med dom. Renar ser så rädda ut när man håller dom i ett nacklås. Renar har ett märkligt ljud för sig när man vänder dem uppåner och drar dom i öronen. Man kan också få dem att låta genom att rycka i skägget dom har under hakan.

Problemet med renbrottning är att det så sällan blir någon fajt, renarna är helt enkelt för snabba. Jag fick span på flocken ovan men det närmaste jag kom var 5-6 meter och sen hann dom undan.


Oftast ser man bara röven på dom.

När man inte får sin match renbrottning trots att man var så nära kan man mäta sina krafter mot till exempel en pensionär eller annan ofarlig art.